Resan till paradiset

Övrigt

Publicerad: 2010-07-03 23:59:07

Det här reportaget slutar där de flesta andra artiklar tar sin början. Nämligen med själva resan till Maldiverna och redaktionsfavoriten Filitheyo. En annorlunda vinkel men som ändå kommer att ge dig en rejäl dos av magiska Maldiverna!

 - Titta pappa, titta!, utbrister min yngsta dotter som sitter närmast flygplansfönstret. 

Jag böjer mig fram. Långt därnere, under vita, tunna molnslöjor breder stora korallöar ut sig. De flesta av dem ser ut att ligga strax under vattenytan. Men här och där skvallrar vita gäss om att vågorna bryter mot korallen. De skiftar i de mesta fantastiska turkosa nyanser. Det går en flämtning genom hela planet. Alla försöker nu få sin första glimt av Maldiverna.

Vår premiärresa till detta magiska örike hade börjat nästan ett dygn tidigare i ett novembergrått Stockholm. Via mellanlandningar i London och Doha på arabiska halvön var vi nu framme vid ekvatorn (men nu för tiden flyger du snabbt och smidigt till Maldiverna, en resa som tar ungefär lika lång tid som att flyga till Thailand). Allt eftersom minuterna gick kom vi allt närmare flygplatsön Huluhle. Under oss började nu mindre öar dyka upp. Små, runda och med palmer i mitten och vita stränder runt om. Öarna i sin tur var omgärdade av rev och mot ena sidan en djupblå lagun. Det liknande ingenting vi hade sett tidigare. Vi kunde urskilja taken på bungalows längs strandlinjen och öarnas vattenvillor såg ut som träfärgade tändsticksaskar.

Kameratillverkan Fuji utför alla tester i Maldiverna. Varför? Jo, detta örike har flest skalor av blått i hela världen.

Maldiverna är synonymt med ord som barfotalyx och paradiset liksom det engelska uttrycket ”Breathtaking”.  Och en färgskala i smaragadgrönt, turkost, kokospalmsgrönt och korallvitt.

När man kommer hem och visar semesterbilder – eller om en vän eller en kollega bläddrar i ett resereportage – får man ofta frågan ”Ser det verkligen ut så här?” Och svaret är Ja, det gör det. Det är till och med ännu bättre i verkligheten! Det finns ingen bild som kan göra Maldiverna rättvisa. Du måste uppleva det själv. Och när du väl har gjort det så vill du tillbaka igen. Och igen.

Vårt flygplan tippar försiktigt ena vingspetsen nedåt och gör en cirkelrörelse för att komma in i rätt bana mot landningsbanan. När kaptenen börjar räta upp planet samtidigt som vi på börjar inflygningen, får vi passagerare en glimt av flygplatsen. Som ligger i havet! Det är i alla fall så det ser ut. Kameran åker fram igen. Jag bara måste få det här på bild. Jag är inte ensam. I varje fönster verkar det hållas en digitalkamera. Landningsbanan ser ut att flyta på vattnet.  Det är rättvist, på något sätt. Självklart ska väl ett rike av öar ha också sin flygplats på en ö som knappt orkar sticka upp ur havet?

Hulhule - Flygplatsen som i det närmaste flyter i havet.

Snart sitter vi alla och väntar på att kaptenen ska sätta ner hjulen i asfalten med flygplansnosen pekandes uppåt. Landningen sker mjukt och snabbt och i högtalarna välkomnas vi till Maldiverna. Som vanligt reser sig folk upp direkt. Trots att flygvärdinnan vid mikrofonen ber oss att förbli sittande till dess att vi stannat helt och lampan för ”Fasten seatsbelt” har släckts. Det sjuder av förväntan i gångarna. Jag gissar att de allra flesta är här för första gången, precis som vi.

Så äntligen, efter nästan ett dygn på resande fot, står vi nu och väntar på att få kliva av. Några sekunder senare möts vi av en vägg av värme och en brännande sol. Kontrasten mot Stockholms två ynka plusgrader kan inte bli större. Jag sneglar mot mina döttrar som bär på sina nyinköpta, röda resväskor. De kisar, precis som jag. Det är bara ett 50-tal meter till entrén och skuggan. Jag är glad att vi alla tog med ombyteskläder i handbaget. Vi går in på toaletten och byter om till shorts och t-shirt.

Men en sak hade jag glömt. Solskyddsfaktor. Vilket jag bittert blev påmind om några timmar senare. Ekvatorns sol är skoningslös. Även om du inte brukar bränna dig lätt, så kommer du att göra det här nere. Så se till att smörja in dig ansikte, nacke, armar och ben direkt.  Nu för tiden har det blivit en ritual. Vi byter om på toaletterna och vi passar på att smörja in oss med solskyddsfaktor redan innan vi hämtar vårt bagage.

Hulhule Airport.  Liten och ganska sliten.

Jag minns att jag blev lite förvånad över flygplatsen vid min första ankomst. Maldiverna har en aura av lyx över sig. Men kontrasten mellan Dohas luftkonditionerade hallar med juvelerarbutiker och Hulhule är total. Den är liten och ganska sliten. Men det är rent. Och överallt städas det. Vi har snart hämtat vårt bagage och passerat genom passkontrollen. Då smyger sig osäkerheten på mig. Vart ska vi ta vägen? Hur ska vi komma till just vår lilla ö?

Vi följer strömmen av människor och passerar ut genom entrén. Ett tak skyddar oss mot solen men värmen träffar oss återigen. Jag hinner inte fundera så mycket mer. En vänligt leende frågar var vi ska.

 - We’re going to Filitheyo, svarar jag.

Mannen vänder sig om och ropar till en man några få meter bort. Som genast också spricker upp i ett varmt leende, kommer fram och skakar hand och presenterar sig. 

Snart har han prickat av oss på den lista som han håller i handen, stämt av att vi ska oss till vår ö med sjöflygplan och sett till att både vi och vårt bagage hamnar på de små transferbussarna som står parkerade bara några meter bort. Vi ser oss omkring. Inte långt bort glittrar havet och ett par vita speedboats ligger förtöjda vid en av bryggorna.

Ligger din hotellö långt bort så är det taxi som gäller!

Det vanligaste sättet att ta sig till öarna är antingen med just speedboat eller sjöflygplan.  Att åka båt är billigare men tar lite längre tid men har man tur kan man få sällskap av delfiner. Havsbrisen och farten gör att det fläktar skönt. Sjöflygplan kostar lite mer men är ett snabbare sätt att ta sig fram. Du får också chans att se atollerna från luften och att åka med de små planen är upplevelse i sig. Till sin nackdel är det bullrigt och mycket varmt. Luftkonditionering? Glöm det. I bästa fall sitter en liten hederlig fläkt monterad längst fram i planet.

Ju längre bort ön ligger, desto mer överväger sjöflygplanets fördelar. Jag och mina döttrar ska till Filitheyo som ligger i den tämligen avlägsna North Nilandhoo-atollen, ca 12 mil från flygplatsen. Så för oss är sjöflygplan det enda alternativet.

Snart backar chauffören ut den lilla bussen och sätter fart mot avgångshallen för sjöflygplanen. Det tar ett par minuter och det känns som att vi tar en omväg runt flygplatsen. Vilket är precis vad vi gör. När jag sitter där i bussen och tittar ur, smyger sig en känsla av besvikelse över mig. Här nere ser inte vattnet eller naturen lika magisk ut. Visst är det fint men långt ifrån fantastiskt.

Hulhule, den sista mellanlandning innan du kommer till det verkliga paradiset.

Men dryga timmen senare ska jag förstå hur obefogad denna känsla var. Man ska inte glömma att ens första intryck av Maldiverna är en flygplats. Visst, den ligger mitt i havet men väl på marken så ser man mest asfalt, bussar och förrådsbyggnader. Detta är inte paradiset. Hulhule är däremot den sista mellanlandningen innan paradiset. Drygt en timme senare kommer de allra flesta ha hunnit fram till just sin resort, till sin ö. Till en liten, liten bit av turkost paradis med kristallklart vatten och palmer som sträcker sig ut över de kritvita stränderna. Ingen anledning att oroa sig, med andra ord.

Maldiverna är muslimskt och på flygplatsen serveras ingen alkohol.

Några minuter senare kommer vi fram till en stor vänthall i form av en jättelik bungalow. Ett hav av sittgrupper bestående av fåtöljer breder ut sig på golvet. Vi slår oss ned. Barnen är törstiga och jag går till baren och beställer två Fanta och en öl. Men kassörskan informerar mig artigt att de inte serverar öl. ”Just det, Maldiverna är muslimskt”, tänker jag och beställer istället en Cola. Jag får vänta på min öl till dess att vi kommer fram till vår ö.

Vi slår oss ner. På läskflaskorna bildas det snabbt imma i värmen. Vänthallen har öppningar i båda ändarna. När man kommer in, skymtar grönt vatten och en stor brygganläggning på andra sidan. Döttrarna sitter kvar vid vårt bord och jag går till andra sidan, till bryggan. Istället för båtar ligger de små sjöflygplanen förtöjda med rep. Med jämna mellanrum ropas avgångar ut. Med ljudkvaliteten är dålig och det är svårt att höra vad som sägs. Det skulle vara just snyggt om vi missade vår plan, tänker jag. Så vi tar vårt bagage och går och sätter oss vid bryggan istället. En bit bort står tre piloter och pratar. De ser delvis ut som piloter brukar göra. Med vita skjortor och gradbeteckning på axlarna.  Där slutar likheterna. För istället för svarta uniformsbyxor har de shorts och flippflopps! Alla tre pratar engelska med tydlig amerikansk accent.

Piloter i Maldiverna. I shorts. Och - som alltid - utan skor.

Vi har kanske suttit i skuggan en kvart när en besättningsman kommer fram och frågar var vi ska. Ännu en gång svarar jag ”Filitheyo”. Han nickar och pekar mot ett av planen.

Vi lämnar skuggan och går dit. Vi tittar ner i vattnet mellan planet och bryggan. Längs med bropålarna ser vi färgglada saltvattensfiskar som pilar fram i det klara vattnet. Snart är vårt bagage ombord och vi stiger på planet. Det är litet och trångt. Luften står still. Svetten rinner från pannan. Men värmen verkar inte bekymra piloterna som snart slår sig ner vid spakarna och pedalerna. Barfota! Jodå, de rattar de små flygplanen utan skor.

Litet, trångt och fruktansvärt varmt och - en fantastisk upplevelse!

Vi backar bort från bryggan och snart hjälps de båda piloterna åt att gasa med varsin hand på varsitt reglage som sitter i taket på den lilla cockpiten. Simultant för de händerna framåt och vi skjuter fart. Snart är vi i luften. Yngsta dottern är flygrädd och hon håller nu så hårt i mig att knogarna på hennes lilla hand vitnar. Vi stiger. Sen stiger vi lite mer.  Och ännu mer. Inom fem minuter är vi ovan molnen. Jag känner mig väldigt liten. Inte hade jag trott att de pyttesmå planen skulle flyga på sådan höjd. Men man vänjer sig snabbt. Vi tittar ut. En panoramautsikt breder ut sig. Vi passerar den ena lilla ön efter den andra. Det visar sig att vår ö är den som ligger längst bort och är planets slutdestination. Det innebär att vi landar och släpper av passagerare på två andra öar innan vi efter 45 minuter så äntligen, äntligen skymtar Filitheyo.

Filitheyo. En bit av paradiset!

Sedan flera veckor tillbaka har vi läst allt vi hittat om Filitheyo och tittat på dussintals bilder. Nu känner vi direkt igen konturen av den ö som ska bli vårt hem de närmsta två veckorna. Samtidigt som vi blickar ut över de kritvita stränder, gör planet  en cirkelrörelse och börjar gå ner för landning.

En Dhoni tar oss den sista biten.

Men Filitheyo ligger fortfarande en bra bit bort. Varför landar vi inte närmare ön? Jag får snart svar på min fråga då jag ser en Dhoni, en för Maldiverna så typiska träbåtarna, på väg ut mot en liten flytbrygga. Piloten tar vant och skickligt ner planet en bit från den lilla bryggan och vi glider sakta fram. Snart hoppar besättningsmännen ner och drar in och surrar fast planet. Vi kliver av. Det är svalare nu. Jag tittar på klockan. Jag har inte ställt om den så den visar svensk tid. Jag lägger på fyra timmar. Det är sen eftermiddag här. Solen har redan börjat gå ner. Havet ligger i det närmaste spegelblank.

Tack vare att öarna ligger skyddade i de stora atollerna, så är havet alltid sällsynt lugnt. Långt, långt ut (på vissa öar kan det ta närmare en timmes båtfärd för att komma dit), kan man skymta större bränningar. Det lugna, kristallklara vattnet är ett av Maldivernas signum. Piloterna följer med oss i Dhonin och snart är vi alla på väg. Samtidigt som Filitheyo växer sig större, blir flygplanet allt mindre bakom oss.

Filitheyos husrev erbjuder makalös snorkling.

Snart är vi äntligen framme. Vi närmar oss brygghuset. Personal står och väntar på oss. De är klädda i långa, vita…ja, vad är det? Särkar, kanske. Det ser indiskt ut. Eller kanske egyptiskt? Vi blir ännu en gång varmt välkomnade, på det där sättet som vi börjar bli vana vid. På det typiska Maldivianska, varma och avslappnade viset. Vi går längs bryggan, in mot ön.

"Innan man kan gå, måste man lära sig att krypa". Ordspråket gäller även för hajar. De lugna vattnen innanför husreven fungerar som barnhem för babyrevhajar som sällan är längre än en halvmeter (och helt, helt ofarliga).

Äldsta dottern pekar helt plötsligt med fingret, ner mot något i vattnet. En liten haj! Och en till! Det är små babyrevhajar - kanske 40 cm långa - som simmar längs strandlinjen. Vi kan inte slita blicken från dem. Maldivernas öar fungerar som deras dagis. Här tillbringar de sina dagar innanför husrevet till dess att de är så stora att de kan ge sig ut på djupare vatten.

Ackompanjerade av en fantastisk solnedgång sliter vi oss från hajarna och går mot stranden.  Våra fötter sjunker ner i ett vitt puder av korallsand. Vi går på små sandstigar kantade av palmer. Receptionen är också mer som en stor, öppen bungalow. Vi slår oss ned i två soffor. Vi bjuds på en svalkande, alkoholfri drink, serverade i färska kokosnötter. De gröna. Inte bruna och torra, så som vi är vana att se dem i mataffären hemma i Sverige.

Receptionen på Filitheyo.

En av receptionisterna gör oss snart sällskap. Hon ser europeiskt ut. Det visar sig att hon kommer från Frankrike. I snart två år har hon arbetat på Filitheyo, berättar hon när jag frågar och räcker samtidigt över ett formulär. Vi fyller i våra personuppgifter samtidigt som hon berättar hur allting på ön fungerar. Från det all-inclusive-paket som vi har bokat till var restaurangerna och barerna ligger. Hon tipsar om de bästa snorkelplatserna längs korallrevet. Vilken genuint trevlig person, tänker jag. Vi ska snart förstå att just den här vänligheten är ett annat signum Maldiverna.

Vi får nycklarna till vår bungalow.  På den korta tid vi har suttit där, har solen redan hunnit sjunka ner bakom ett stilla hav. Redan nästa kväll lär vi oss att solnedgången är en höjdpunkt i Maldiverna. Då samlas gästerna vid strandbaren och njuter av de mest fantastiska kvällar då solen sjunker ner vid horisonten. Den perfekta tidpunkten för en cocktail innan det är dags att bege sig till restaurangen för middag.

Ännu en fantastisk solnedgång över Filitheyo

Vårt bagage ligger redan på två kärror och två ur personalen står beredd att ta oss till vår bungalow. Vi går längs den lilla sandstigen som nu är upplyst av diskreta marklyktor. I skenet kilar små eremitkräftor.  Jag tittar upp. Kokospalmerna avtecknar sig mot den natthimlen och stjärnorna har redan börjat lysa. När vi tittar upp ser vi siluetten av en fruktfladdermus. Hemma i Sverige har vi måsar, här har de stora fladdermöss. Några minuter senare är vi framme vid vår bungalow.

Jag ger fem amerikanska dollar i dricks till mannen som dragit våra tunga väskor på de små stigarna. Han blir överlycklig. Vi lär oss snart att bara 1 dollar är mycket uppskattat av de som jobbar på öarna. Hur man ger dricks är lite upp till var och en. En del väljer att ge en större summa för hela vistelsen i samband med att de åker hem. Personligen tycker jag det känns bättre att ge dricks varje dag. Då slipper personalen undra om de alls kommer att få dricks. För visst finns det säkert gäster som lämnar ön utan att ge någonting. Jag vill inte att personalen för en sekund ska tveka över att vi tillhör den senare kategorin. De lite större valörerna som 5 eller 10 dollar brukar jag ge första dagen. Det är ett enkelt sätt att visa att man uppskattar deras arbete. Jag inbillar mig också att vi därmed också får ännu lite bättre service.

Väl ute på din ö kan du inte ta ut kontanter. Och i Maldiverna ska du absolut lämna dricks till den fantastiska personalen. Så se till att ta med dig rejält med amerikanska dollar i små valörer!

Den tumregel som vi har använt oss av är att ge personalen en dollar per dag. Städarna har fått en dollar, vår servitör har fått det liksom personalen i baren liksom de som tar dig på utflykter eller på annat sätt hjälper till för att göra din drömsemester till just – en dröm. Uppskattningsvis lämnar vi ca 10 dollar per dag.  För oss är det inte så mycket men som sagt; det är en liten gest som uppskattas mycket av dessa fantastiska människor som med ett leende månar om dig. En värdefull påminnelse: Se till att beställa cirka tio stycken 1 dollar-sedlar för varje semesterdag från din bank i god tid innan avresan. Små valörer är svårt att få i större mängder med kort framförhållning. Väl nere på din ö kan du betala med kreditkort men inte ta ut kontanter.

Om några timmar byter solen plats med månen och en ny dag i paradiset väntar...

Det mjuka ljudet av vågor hörs nedifrån vår bit av stranden, bara några meter bort från vår veranda. Vi kan inte låta bli att gå ner till vattnet. Havet är nästan stilla. Stjärnorna lyser. Till och med i skymningen anar vi att vi har landat i något alldeles unikt och alldeles magiskt.

De följande två veckorna blev just – magiska!

Fotnot: Saknade du trots allt en beskrivning av de två veckorna på ön? Då ska du hålla lite extra utkik i mitten av juli 2010. Då återvänder Joakim och hans familj till just Filitheyo och du kan räkna med dagliga blogguppdateringar och flera artiklar!

Skriven av joakim, 2010-07-03 23:59:07

Sri Lankan Airlines - Till Male varje dag!

Om Maldiverna

2011-11-12 13:14:05

Sri Lankan Airlines har, tillsammans med Qatar Airways, seglat upp som det flygbolag som erbjuder flest och mest ...

Angsana Velavaru - Ompysslad deluxe

Resorts

2011-09-23 08:02:17

Det är - som så ofta förr - människorna som gör skillnaden. Få resorts får ...